Jag är tillbaka

Nästan 12 år har passerat sedan mitt sista inlägg på Grönarealisten. Efter att jag gav upp den bloggen så fortsatte jag skriva på NPYPs sida, i synnerhet under Fukushimakrisen, men så sakteligen drog jag ner på tempot. Efter att alla tröttnat på Fukushima så hade jag själv bränt ut mig på hela kärnenergidebatten och kände att de år jag lagt på det var fullt tillräckligt.

Det var en kombination av tre faktorer som verkligen fick mig att dra mig tillbaka.

För det första så kan man bara käbbla med vetenskapliga analfabeter (annars kända som miljö- och centerpartister) så många gånger innan man fylls med bitterhet och det börjar suga livet ur en.

För det andra så började jag inse att även förespråkarna blankt vägrade se de riktiga underliggande problemen och istället gick på som otrevliga teknokratiska autister (vilket jag själv till en hög grad var och är) med målet att förödmjuka alla som står i vägen för tron att det viktiga är att vinna diskussionen om de tekniska detaljerna.

För det tredje så började min världssyn radikalt förändras, min folkpartistiska tro på rationell samhällsplanering och mina visioner av en framtida Star Trek utopi började allt mer bytas ut mot en tro på spontan ordning byggd underifrån kombinerat med en dystopisk syn på relationen mellan människan och teknologin.

Mycket mer kan skrivas om de tre skälen och det kommer jag göra i framtiden, här och nu räcker det med att konstatera att kärnkraftsförespråkarnas teknokratiska attityd är fullt begripligt. Nästan alla som förespråkar kärnenergi gör det eftersom de är teknologiskt intresserade och har tjusats av den nästintill obegripliga potential som tekniken har. Jag själv finner mig alltid förförd av blotta tanken på att energiinnehållet i en kub uran eller torium liten som en sockerbit kan driva ett hushåll i 200 år [1] Vem blir inte fascinerad? Med den energidensiteten så öppnar sig allt för oss, djuphaven, yttre rymden, makten att förvandla Sahara till ett växthus, Sci-Fi drömmarna kan bli verklighet. Att tro (det är ett ord jag använder ofta i denna text och med rätta) på kärnkraftens potential är som att hoppa in i en tidsmaskin och återvända till 50 talets glada teknikoptimism.

Men få saker som människor företar sig drivs av teknisk potential och så ska det naturligtvis vara, kärnkraftsförespråkarna frågade sig aldrig om tillvaron blir bättre bara för att vi kan göra mer och därför förlorade vi den humanistiska kampen redan i rond ett. Mot oss fick vi kolarbetarna, facken, resten av energiindustrin och miljörörelsen, människor som såg framför sig en tid där de gjorts arbetslösa och motvilligt forcerats in i ett för dem teknologiskt system av de kärnkraftsmastodontprojekt som drevs i statlig regi under den första eran av atomenergi. Skiljelinjerna drogs upp under hippietiden och har därefter aldrig rubbats.

De gamla dinosauriekärnkraftverken hade aldrig en chans, de var en glitch, en parentes, skapad av de ytterst märkliga omständigheter som rådde då genierna inom Manhattanprojektet – mitt under mänsklighetens värsta krig – avslöjade naturens hemligheter och tämjde atomen. Storskaligt, hemligt, statligt, ingen bra grogrund för en organisk utveckling.

Men varför återvänder jag då till detta ämnet efter tystnad i ett årtionde? Låt mig först citera ur Freeman Dysons fantastiska bok Disturbing the Universe:

The fundamental problem of the nuclear power industry is not reactor safety, not waste disposal, not the dangers of nuclear proliferation, real though all these problems are. The fundamental problem of the industry is that nobody any longer has any fun building reactors. It is inconceivable under present conditions that a group of enthusiast could assemble in a schoolhouse and design, build, test, license and sell a reactor within three years. Sometime between 1960 and 1970, the fun went out of the business.

The adventurers, the experimenters, the inventors, were driven out, and the accountants and managers took control. Not only in the private industry but also in the government laboratories, at Los Alamos, Livermore, Oak Ridge and Argonne, the groups of bright young people who used to build and invent and experiment with a great variety of reactors where disbanded. The accountants and managers decided that it was not cost effective to let bright people play with weird reactors. So the weird reactors disappeared and with them the chance of any radical improvement beyond our existing systems.

We are left with a very small number of reactor types in operation, each of them frozen into a huge bureaucratic organization that makes any substantial change impossible, each of them in various ways technically unsatisfactory, each of them less safe than many possible alternative designs which have been discarded. Nobody builds reactors for fun anymore. The spirit of the little red schoolhouse is dead. That, in my opinion, is what went wrong with nuclear power.

Det som förändrats är att det lilla röda skolhusets atmosfär har återuppväckts, unga och drivna människor har återigen kul när de designar nya reaktorer. Kärnkraftsvärlden består inte längre blott av svågerkapitalistiska storbolag, inkompetenta myndigheter och dammiga akademier som alla vill suga på statens tutte och inte gunga för mycket i båten vilket innebär risk att tappa anslag. Nu skådar vi riskkapitalister, entreprenörer, äventyrliga miljardärer och excentriker vilket med andra ord innebär att atomens tid är nu.

1. Johan Simu - En sockerbit…