Om Atomenergi.nu

Kärnenergi är ett rafflande ämne. Det har egentligen allt, en mytisk ursprungsberättelse som involverar legendariska människor, en dunkel historia dold bakom sekretess, internationell geopolitik på högsta nivå, fascinerande och nästan magisk vetenskap som vaktas av närmast esoteriska brödraskap och framförallt det djupt tragiska i hur den fjättrats och aldrig tillåtits blomstra. Världen förändrades när Hahn, Strassmann, Meitner och Frisch upptäckte fissionen den där vintern 1938 och vi har ännu varken förstått eller sett slutet på vad den förändringen innebär.

Dessvärre så har diskussionerna kring kärnenergi i flera decennier varit begränsad av förespråkarnas ohämmade autism och motståndarnas avgrundsdjupa inkompetens. Visioner kring hur livet borde levas frontalkolliderar men de som är involverade i kollisionen diskuterar inte det utan bråkar istället om slutförvaring eller koldioxidutsläpp vilket är proxyfrågor som gör att bägge sidorna tryggt kan ignorera den avgrunden som separerar dem.

Jag är själv långt ifrån oskyldig. Genom mitt tidigare skrivande på Grönarealisten, NPYP och med min hetsjakt på alla som hade fel på internet så ställde jag mig definitivt på den autistiska sidan och lurade mig själv att tro att allt var en fråga om fakta och inte hur fakta ska integreras i en världsåskådning.

Nu när jag efter många år återvänder till att skriva om kärnenergi så vill jag göra det på nya sätt. Huruvida jag kommer lyckas får framtiden utvisa. Helt klart så är fakta viktiga men att bekämpa allsköns gallimatias är sällan meningsfullt eller nödvändigt. Hur passar kärnenergi in i de olika visionerna man kan ha för framtiden? På vilket sätt formar den samhället på grund av sin blotta existens? Det är intressantare frågor än att diskutera den senaste dumheten som någon vänsterakademiker sprider.

Viktigast av allt är dock att fråga sig huruvida kärnenergi kan bli roligt igen eller om den för evigt är fjättrad av byråkrati och överstatlighet och dömd till en tynande tillvaro utan möjligheten att få sprida sina vingar.

The fundamental problem of the nuclear power industry is not reactor safety, not waste disposal, not the dangers of nuclear proliferation, real though all these problems are. The fundamental problem of the industry is that nobody any longer has any fun building reactors. It is inconceivable under present conditions that a group of enthusiast could assemble in a schoolhouse and design, build, test, license and sell a reactor within three years. Sometime between 1960 and 1970, the fun went out of the business.

The adventurers, the experimenters, the inventors, were driven out, and the accountants and managers took control. Not only in the private industry but also in the government laboratories, at Los Alamos, Livermore, Oak Ridge and Argonne, the groups of bright young people who used to build and invent and experiment with a great variety of reactors where disbanded. The accountants and managers decided that it was not cost effective to let bright people play with weird reactors. So the weird reactors disappeared and with them the chance of any radical improvement beyond our existing systems.

• Freeman Dyson – Disturbing the Universe